Maria Linds version av Tensta konsthall – Marknadskritik som inte biter på Bukowskis

Mordet på Tensta konsthall heter Lars O Ericssons bok som kom 2005 i kölvattnet av sparkandet av Gregor Wroblewski från konsthallen och de etiska gränser som Ericsson menade överträtts å det grövsta. Spola fram till 2012 och öppnandet av Nya Tensta Konsthall i regi av Sveriges främsta diskurs-curator, tillika en kapitalistkritiker av högsta rang Maria Lind. En ny skandal målas nu upp. Det pågående projektet och utställningen Abstract Possible – The Stockholm Synergies har debatterats både medialt och inom det lokala medvetandet i konstvärlden i Sverige och sprider sig nu även utomlands, här Marti Manen i spanska A*Magazine. Det man rasar mot är hur en av Bukowskis ägare – Familjen Lundin – gnuggats samman med den socialkritiska och kapitalistifrågasättande Lind och (hittills) offentligt finansierade Tensta Konsthall. En del av projektet är en utställning på auktionshuset Bukowskis som sedan sålts som så kallat Primary Sale, förstahandsförsäljning. Lind får för detta ett arvode samt försäljningen av verken delas lika mellan Tensta, de enskilda konstnärerna och Bukowskis. Bukowskis får Maria Lind.

”Maria Lind har sålt ut Tensta alltför billigt”, är uttalanden som ekar, bland annat genom Sinziana Ravinis attack i DN igår. Clemens Poellinger och Erica Treijs har sedan tidigare slagit upp detta stort i SvD och till och med en anonym blogg har startats i ren protest mot sammanblandningen av finanskritisk konst och Maria Linds (tidigare) politiska ideal.

Igår torsdag samlades ett hundratal debattsugna i ett kvällslugnt Tensta, på konsthallen för att först lyssna till fem ganska banala introduktioner till olika bilder av finansiering av svensk konst, mestadels från det offentliga, vilket fortfarande står för en förkrossande majoritet av allt kulturfinansiering i detta land. Galleristen Ciléne Andréhn attackerade snart premisserna för debatten – att det skulle råda någon slags kommersiell konstboom både globalt och i Sverige – något som hävdas i den rapportantologi som Lind och ekonomen Olav Velthuis satt ihop som den kritiska massa som ska uppväga det till synes a-moraliska samarbetet Tensta Konsthall-Maria Lind-Bukowskis-Lundinfamiljen-Lundin Petroleum. Till en början var det ett traditionellt diskursivt samtal om konst, kommers och konstens möjligheter i framtiden, men snart tog indignationen över.

Det allvarliga inleddes med en person ur publiken som presenterades sig med en bakgrund inom miljö- och folkrätt som slängde en besk salva mot Lind och Bukowskis som under kvällen var företrätt av VD Michael Storåkers. Vidare ställdes ett flertal frågor från publiken som cirkulerade kring frågan som alla tänker men har svårt att säga rakt ut – Varför Maria, Varför har du sålt dig så billigt (?) och med ett till synes obefintligt ställningstagande i frågan om ditt eget ansvar för konstnärerna, konsthallen och legitimiteten du ger Lundin/Bukowskis?

Det latenta hatet som kunde skönjas under höjda ögonbryn resten utav kvällen fick mer bränsle. Vid en direkt fråga till Lind om hur stort hennes honorar varit från Bukowskis vägrade hon blankt att svara. Vid upprepade frågor om konstnärernas kännedom om ägandeförhållande svarade hon att de som valt att avstå gjorde så på grund av principer mot auktioner, snarare än Lundinrelationen. Andreas Gedin argumenterade väl när han i några frågor satte fingret på sakfrågan genom att hänvisa till de vidrigheter som många NGO’s och människorättsorganisationer anklagar Lundin Petroleum för. Lind försvarar sig med en klassisk bortdribbling när hon hänvisar till att bland annat 2:a och 5:e AP-fonderna investerat i stora vapenindustrier och därför är vi alla som pensionssparande lika goda kålsupare. Gedin menade att detta är två olika saker eftersom vi i nuläget inte riktigt kan välja hur AP-fonderna sköts men däremot har Lind varit helt fri att välja samarbeta med valfri aktör, knappast bakbunden.

Maria Lind kom att fokusera sin argumentation på en infiltrerande institutionskritik, vad Andrea Faser kallar ”Institution of Critique”. Detta resonemang menar att vi bäst uttrycker en kritisk ståndpunkt genom att jobba inom eller med de platser, institutioner eller företag som vi kritiserar, dock på ett explicit performativt sätt. Det kan alltså inte finnas någon tvehågsenhet i vad denna kritik riktar sig mot, då det skulle underminera det centrala resonemang om ökad hopgyttring av pengar, konst och politik som man vill få fram. Något som många uppfattar har hänt just i fallet med Tensta/Bukowskis, eftersom Maria Lind främst deklarerat att hon ger oss möjlighet till kritisk diskussion, men knappast ett uttalande eller resonamng om hur vi ska agera kritiskt. Vi är passiva. En idé som kan sägas motsvaras av att man vill diskutera djurrättsfrågor efter att ha slaktat ett lamm och med blodiga händer undra stint varför alla verkar så arga när man ska börja diskutera.

Den enskilt viktigaste kritiska punkten i detta projekt har enligt offerlammet Lind varit publikationen  Contemporary Art and Its Commercial Markets – A Report on Current Conditions and Future Scenarios som Maria Lind och Olav Velthuis satt ihop. I sju texter presenteras olika kritiska resonemang och lite statistik som visar på ökad kommersialisering inom konstfältet. Duh!Texterna varierar men resonemangen förs främst i essäform, vilket i detta fall underminerar den rapportstatus man velat tillskriva den. Detta är en idéskrift, inget fel med det men dess fokus på globala finansmarknader och konstmässor och auktioner är en ödesdiger begränsning. Här missar man exempelvis att nyansera konstinvesteringens baksidor som att avkastningen för investering i konst är lägre än både aktier och statsobligationer som kulturekonomern Bruno S Frey visat. Detta är något som eventuellt kullkastar många av de resomang om varför man investerar i konst idag. Frey bryter ned detta mot psykologi, beteendevetenskap och sociologi genom det han kallar behavioral anomalies som representeras av ett brott mot traditionell analys utifrån rationell så kallat Neumann-Morgestern-analys. Central forskning från början av 2000-talet som måste fram i ljuset.

En annan viktig aspekt är att Linds uppfattning om konsten som en oöverträffad ”metakategori” för kommentar och analys inte någonstans riktas mot curatorn generellt eller henne själv. Det antas gång på gång att konstnärerna är i händerna på makten (och underförstått curatorerna) och därför förs flera resonemang i boken ovanför deras huvuden. Att det är curatorns metakritik som hela konstsverige just nu vill debattera, inte objektets kommdifiering drar ner läsvärdheten i denna publikation just nu.

Att erinra Bourdieus reflexiva teorier om konstfältet och inte minst Andrea Frasers intresse för en kritik innifrån institutionen är också viktigt eftersom vad eller vem som egentligen slår mot Bukowskis i detta fall är så pass oklart. Andrea Fraser har i sina verk varit både raljerande OCH kritisk, här ett citat av Fraser från ett av hennes kritiska arbeten från 90-telt, A Project in Two Phases:

Corporations developing art collections—whether directly or through corporate foundations—often find that this activity becomes a source of discord within their organization. Conflicts arise between the consultant or staff member in charge of the collection and his or her corporate board of directors. Employees with an otherwise strong identification with the corporate culture resist the installation of art objects in their workplace. Clients are intimidated or confused when confronted by works outside of their cultural frame of reference.

Fraser visar alltså vägen genom att uttrycka och gestalta en hållning som skapar motstånd mot både de enskilda individerna involverade samt institutionens idéer om sina regler och koder. Men i allt detta finns det ytterligare viktiga röster som saknas för att detta faktiskt skulle öka sin kritiska potential: ridå Konstnärer. Var är ni som ingår i utställningen? Goldin + Senneby, och övriga konstnärer som utifrån en lite alternativ position i detta sammanhang kan generera en trovärdig och effektfull kritik, vilket i ärlighetens namn Maria Lind knappast längre kan.